Så hette en föreläsning som vi hade tidigare i veckan. Den ingick i en kurs som hette något i stil med “Idrott ur sociokulturella perspektiv”. Så själva budskapet är att man kan se på idrott ur olika ”akademiska glasögon” och allt behöver inte vara svart och vitt. Bara för ett fenomen förekommer i en del av sportvärlden så behöver det inte göra det i en annan del. Man kan hitta förklaringar i olika teorier, som ibland står mot varandra och som ibland kompletterar varandra.
Vad föreläsaren tog upp om våld i idrotten var den uppenbarliga problematiken med våld både på och utanför planen (”idrott har egna lagar och står utanför samhället”). Men han problematiserade ytterliga genom att peka på att våldet förekommer bara i vissa idrotter och är obefintlig i andra. Vad beror detta på?
Grundfrågan får dock vara “varför slåss man på planen/banan (om vi ser till utövarna bara nu och lämnar supporterbråket åt sidan, som faktiskt ofta inte har så mycket med idrott att göra i grund och botten)?
Många pekade på en biologisk faktor. Därför är män mer våldsamma tex. Testosteron! som någon sa. Visst, det behöver inte vara osanning. Men om man ska ta ett sociokulturellt perspektiv så får man ta och se till omgivningen. För kan det inte vara så att det accepteras i större utsträckning att män slåss? Pojkar växer upp med att bråka medan flickor sägs till om de uppför sig på samma sätt.
Aggressioner var något som togs upp under föreläsningen. Min idé var att individer som inte känner sig nöjda över sin livssituation (känslomässigt, ekonomiskt etc.) bygger upp aggressioner som måste få utlopp på något sätt, tex. på en boxsäck. Detta är ett sätt att hantera sina känslor, men det är inte en lösning på problemet. För att lösa problemet i grund och botten måste man ändra på de sociala- eller samhälligaproblemen som finns.
Det uppstår alltså en konflikt mellan individen och miljön (rådande normer, värderingar, övergripande idéer i samhället), men även inom individen blir det en konflikt. Ett exempel som jag hitttat på detta är Floyd Landis. Cyklisten som vann Tour De France 2006 men som sedan togs ifrån titeln på grund av dopingmissbruk (om nu så var fallet, han har överklagat ändå upp till CAS).
Landis som växte upp i en strikt religiös miljö (en variant av amish som jag inte kommer på namnet på nu…) brottades med kraven som ställdes på honom. Han kunde inte förstå att det var en synd att lyssna på rockmusik eller tänka på sex (som han menar är omöjligt att inte göra som tonårskille). Detta blev en kollision mellan normerna som fanns och Floyd´s ifrågasättande av dessa, vilket byggde upp aggressioner.
Men genom cyklingen kunde han få utlopp för sina aggressioner. Han skriver själv så här i sin bok:
“A funny thing happened when I got on my bike. It was like therapy for me. As i worked the cranks around and around, I felt like I was emptying my uncertainty through the pedals. Being on my bike was the one time in my life when everything felt unquestionably right.” (Landis, s.11)
Cyklingen blev till ett ventilationshål helt enkelt för Landis. Och kan vi inte alla känna igen oss i detta? Man går och stör sig på något/någon och för att bli av med olustkänslorna så tränar man, hårt dessutom!
Senast idag satte jag mig på testcykeln och bokstavligt körde skiten ur mig. Och det kändes faktiskt bättre efteråt. Det var bara till att plugga in Mp3-lurarna med lite fet musik, sedan gjorde benen resten.
DJ Tiesto ft. Kane – Rain Down On Me
Och ja, jag är inne i en DJ Tiesto period just nu.
